Funderingar

Ännu ett deppigt inlägg. Men det är lite i dom banorna min hjärna tänker i för tillfälligt. Det är den 4:e April - enligt planerna skulle jag åter vara på plats i London, ha påbörjat min andra vecka i Superior på Le Cordon Bleu och spenderat helgerna med min Josh. Så är inte fallet. Jag är inne på min tredje karantän vecka här i Floda. Tankarna om att så fint självrannsaka mig själv, ta tag i projekt och utvecklas har ju inte blivit av. Baka har jag gjort - två tårtor! Jag har även rensat rummet och för första gånger på år gått ut för att springa. Sen var det ju det här med att skilja på vettiga mål och osunda krav. Att inte koppla en löparrunda med att börja peta i maten och undvika allt gott. Men så har det blivit. Men jag jobbar på det. Det ska inte gå åt helvete den här gången.

Att vara rastlös passar verkligen inte den här prestationshetsande tjejen som lever för att bevisa att hon kan. Nu när det inte finns varken skola eller outfits att jobba på, nej då blir det tomt. Imorgon drar Hjort-olars Kafé igång med Påsk premiär. Det blir att baka tårta och färglada bakelser hela helgen - det ska bli kul - då händer det något och hjärnan kan få vila från andra tankar.

Nej, den här våren blev ju inte som planerad. Men så tacksam att förra var så fin då. Med uteserveringshäng med nyfunna pinglor och överraskningsfiranden. De minnena får jag leva på så länge.

Quarantine

men hej hallå hej.

Det här som började så bra. 2020 fick ju en kanonstart. Skolan var som den var men jag presterade, all ledig tid fick spenderas med min brittiska pojk och halva vänskaran hann komma på besök. Mamma och pappa skulle flyga ner i April, jag skulle ta min examen i Juni, Josh och jag skulle fira midsommar och sedan ta oss till Sverige för att leva ut våra Pinterest drömmar. Men så kom corona och verkligen förstörde allt. 180 grader.

Ja, jag vet att jag ska vara tacksam för jag är frisk. Min familj är frisk. Jag är, vad jag vet, inte i riskzonen och har både tak över huvudet och mat så att det räcker. Det är jag glad för. Men när Boris bestämmer att UK går i Lockdown och min skola mailar och säger att det blir ingen graduation till sommaren - ja då tappar jag det. Med alla mina ägodelar, en pojkvän och planer kvar i London brister mitt hjärta och jag ser bara grått. Det som skulle vara en vecka i Stockholm för att landa och gå på diverse läkarbesök blir nu till två månaders karantän i Dalarna utan någon plan på när jag får återförenas med Josh igen. Vår spring in London med picknick på gröna ängar, strosa runt i converse och promenader längst Bank får vänta. Min sista termin på Le Cordon Bleu får vänta. Min prestationshjärna som älskar när saker går som planerat har absolut svårt att processa detta - och ja, jag hör hur detta låter. Jag förstår att jag inte har drabbats i närheten så hårt som andra av detta virus. London finns kvar, min skola finns kvar, Josh finns kvar. Jag har tur.

För att inte gå under helt ska jag använda dessa månader till att "jobba på mig själv"?. Usch, det där lät lite väl mycket. Men jag ska springa, jag vill baka, dokumentera, redigera, publicera. Att träffa vänner vore uppskattat men vi är ju alla lite begränsade till vårat egna space. Mars och April ska jag göra till något bra. Livet är värdefullt och två månader är mycket tid. Solen har börjat värma trottoarerna, det är ljusare på morgonen och jag har återförenats med min kitchen aid. Nu är tid för Queer as Cake att skina på hemmafronten. Det här blir bra det med.

Nej men hej

Oj. Det var ett tag sedan jag skrev av mig här. Sista gången jag skrev var i November. Då hade jag precis varit på dejt med en brittisk pojk, var mitt uppe i att lokalisera mig i min nya hemstad och spenderade dagarna på Le Cordon Bleu. Nu spenderar jag majoriteten av mina dagar tillsammans med samma brittiska pojk, kämpar mig igenom andra terminen i skolan och är fullt bekväm på Londons gator.

Jag har fyllt hela 21 år och blev firad en hel helg med överraskning efter överraskning. Jag lyckas timea födelsedagsfirande med läkarbesök och får fira mig tillsammans med familjen i Sverige veckan innan. Tillbaka i London landar jag på Heathrow och blir upphämtad av min fina pojk som väntar med mängder av favorit yum yums. Ibland undrar jag om livet får vara såhär bra? Veckorna flyter på så fort och jag hinner knappt reflektera över vad jag faktiskt är med om. Men så står jag där på en balkong till puben jag träffade Josh på för första gången. Jag är omringad av mina fina vänner och pojken jag har fallit så hårt för. Vi dricker öl och en man spelar Dance For Me på fiol nedanför. Jag är så lycklig. Några timmar senare sitter vi på en Wetherspoons och klockan slår över till 12.00. Mamma ringer och säger grattis, jag vinkar av mina vänner och följer med Josh hem till Uxbridge.

Det här är mitt liv nu. Jag bor i London och studerar till drömyrket på en skola jag bara kunde drömma om i gymnasiet. Jag är kär. Så himla fullständigt kär. Helger spenderar jag tillsammans med honom på en och annan Wetherspoons, äter mat på restaurang eller i ett Uni room. Veckorna består av tidiga mornar med alarm som ringer 05:00 för tidiga lektioner. Förhoppningsvis har Josh spenderat natten här och vi har sällskap in till staden. Jag är så lycklig.

Nyår och julfirande fick spenderas med långledighet i Sverige. Väl behövligt och skönt att få vila plånboken så gott som hjärnan. Lovet bestod av sena nätter, brevskrivande, nyårsfirande och massor massor massor av mat.